Den närmar sig. Obevekligt.

Många lördagkvällar framöver. De flesta trallvänliga, några konstiga, vissa hemska. Allt ackompanjerat av tandblekta leenden, treminuters shower och vitsigt mellansnack. Kommersiell musik i sin svenska ytterlighet, på inkommande likt ett godståg, med sikte på mitt hus.

Melodifestivalen.

Och du kan kanske gissa vad jag tycker om det. Blä, tycker jag. Vissa låtar funkar rätt bra, är välarrangerade, coolt framförda och underhållande, många är, tja, skitdåliga. Ingen av dem skulle jag vilja spela hemma. Men se nu har jag ju fött fram barn som börjar bli lite popkulturellt medvetna, och då går det upp för mig att jag liksom inte kommer att koma undan inte undan. Jag kan inte ducka detta likt frågan om hamsterinköp eller Harry Potter-tittande. Det är barntillåtet och tillgängligt och jag har inget att sätta emot.

Dessutom stannar det inte vid att snällt tugga i sig tjugo shower (ja ja, jag vet att det inte är tjugo, men det känns som tjugo) på lördagarnas prime time. Jag vet ju att låtarna kommer att spelas hemma. På repeat i vardagsrum, kök och bil. Verkligen på repeat. Mina söner har för sjutton tagit ordet repeat till en helt ny nivå. Om och om igen. Och igen.

Så jag rustar mig mentalt. Jag tänker att jag är i och för sig jävligt trött på Eminem-tugget som vi är inne i nu. Som vi varit inne i länge. Han är egentligen inte så illa, den där killen, men vissa låtar skaver så på min själ. Mockingbird, till exempel. Hur många gånger har jag inte hört historien om hur jobbig uppväxt han hade (buhu), hur dålig pappa han är till sin dotter (nähä?) och hur kvinnor antingen är horor eller madonnor (hej och välkommen till 2013, hörru)? Det kostar på, kan jag säga.

Med det taget i beaktning, och med kraft från tanken på lördagsgodiset som brukar ätas vid den tiden, så beslutar jag mig. Tonartshöjningar, trallvänliga refränger, nödrim – jag omfamnar er. Jag välkomnar er in i mitt liv, mitt hus, min bil, min hjärna.

Bara ni kan få mina barn att pausa Eminem.