Jag köpte nytt toapapper idag, rev i all hast åt mig ett åttapack på lunchen, tillsammans med alla andra default-saker på min ständigt uppdaterade, inbyggda inköpslista. Vissa saker behövs ju alltid, typ. Som toapapper. När jag kom hem och monterade en rulle på toan, upptäckte jag att det fanns tryck på. Och inte vilket tryck som helst, nej nej. Visdomsord. Citat med förnumstiga förtecken skrivna i skrivstil. På mitt toapapper.

Men det går ju inte.

Jag som inte ens klarar av väggord eller käcka citat på facebook, ska jag nu sitta och matas med sketrediga förståsigpåiga uttalanden när jag sitter på dass, min stundom enda fristad i hela huset? Hell no.

Missförstå mig inte. Jag är inte negativ och bitter, tvärtom. Men jag kan bli barnsligt obstinat när någon talar om för mig hur jag ska tänka och känna, för det tolkar jag som att det jag tänker och känner annars inte är ok. Särskilt sedan jag fick barn, då har alla förståsigpåare hopat sig med tillrop och dirigeringar om hur barn ska matas, fostras, sövas och älskas, vilket bara ledde till ännu er stress och förvirring innan jag vågade lyssna inåt och köra på känsla. Sedan dess har jag haft carpe diem-allergi.

Men å andra sidan.

Det kanske inte är så dumt när jag tänker efter. Att ta en bit papper där det står Även en resa runt jorden börjar med ett första steg. Och så riva av det, vika ihop det prydligt och fint så att hela citatet syns.

Och så torka sig i arslet med det.

Det är ju faktiskt riktigt roligt.