Alla tre pojkarna vaknade tidigare än de skulle i morse. Folke hade kissat i sängen och väckte i sin frustration över detta både mig, Vilmer och Bosse. Klockan kvart i sex. Jag hade en nackspärr på gång och var så trött att jag nästan grät. Men gjorde jag det? Nej nej. Istället axlade jag den irriterade mammans synnerligen oklädsamma offerkofta och fräste och gnällde på tre trötta pojkar i frustration över att de inte kunde somna om på kommando, vilket jag troligtvis inte hade kunnat själv heller. Å så kom dåliga samvetet. Gah.

Man kan väl lugnt säga att dagens adjektiv skulle kunna vara: irriterade, griniga, sura, bråkiga, trötta och orkeslösa. Upphöjt i fyra, då alltså.

Turligt nog kom Krille upp på studs som vanligt på gott och glatt humör och lirkade, skojade och servade igång alla oss andra, men på eftermiddagen åkte han iväg på grabbhäng med övernattning. Jag djupandades och tog sats inför ungefär sex timmar med tre vakna små tröttmonster.

Allt var krångligt, allt var svårt, alla var dumma och allt var så jobbigt för oss fyra. Men tillsist hade vi ändå tappert tagit oss igenom lekplatshäng, glassinköp, filmhyrning, pannkaksfrossa, skumbad och soffhäng, och jag såg mållinjen. Jag såg mållinjen, godisskål och en ny film med Bradley Cooper, det var vad jag såg. Oj, vad jag såg det. Och säga vad man vill om trötta pojkar, men läggningen går åtminstone smidigt med tre individer som ligger ett par sömntimmar back och börjar landa efter sockerkicken.

Men vad händer då? Vad händer när jag ska lägga dem själv, och de hela dagen ålat sig i soffan, klagat över trötthet, kinkat, gnällt, bråkat och varit orkeslösa? När det ääääntligen är dags för små, trötta gossar att krypa ner mellan rentvättade lakan i ett svalt rum, lägga huvudet på kudden och – praise the lord –  bara få SLAPPNA AV?