I mitt vardagsliv navigerar jag sedan en tid generöst runt mellan steglösa stadier som stressad, trött och förvirrad, via opedagogiskt, obegripligt och omoget föräldraskap, eller otillräcklig, dåligt samvete och skuldkänslor för första bästa sak som poppar upp i huvudet till trött, på gränsen till suicid. Så mycket krav, så många bollar att hålla i luften, så lite tid, så lite sömn. Jomenvisst, ibland snuddar jag vid en ö av ta det lugnt, allt är som det ska vara, det ska ärligt sägas. Och jag har i sanningens namn också siktat närvaro, frid, lycka. På håll, visserligen, rätt långt håll. Men visst, jag har sett en skymt, det har jag. Jag vill ju inte överdriva och verka gnällig, gubevars.

I alla fall. Även därute på det där stormiga havet där jag trampar vatten till jag har blodsmak i munnen varje dag, även där upptäcker jag emellanåt med en lätt förvåning att livet går vidare som vanligt runt omkring mig. Oavsett hur tung offerkoftan är att simma klädsim med, oavsett hur långt bort till närmsta ta det lugnt, allt ordnar sig det är, så finns det ju fortfarande goa, mjuka pojkkinder som ska ha en godnattpuss, svingod sushi från Minami, ett halvt glas rödvin och en tv-sänd final av Mästerkocken. Barn som berättar historier om hur de byggde kojan på fritids, ett sms från en god vän, lukten av liljorna på hallbyrån och en kärleksfull blick från Krille.

Öarna finns ju där, alldeles oavsett min fåniga och tröttsamma marina Don Quijote-kamp. Det gäller att ta styra ditåt och inte bara sprattla förbi. Att inte låta offerkoftan och otillräckligheten skymma sikten.

Jag tror det är dags att stanna och känna efter om jag bottnar.