Vi åkte in till Varbergs torg i kväll där det finns hoppborgar, skramliga tivoli-wannabe-karuseller och spunnet socker på torsdagarna. Kunde väl vara lite kul för kidsen, tänkte vi. Själv närde jag i hemlighet också planer på att kanske hinna smita in i bokhandeln eller KICKS, bara lite snabbt sådär. Något litet tillfälle borde väl komma som jag kunde speed-shoppa lite på?

Nja.

Till att börja med tog det oss i runda slängar tjugo minuter att få in alla i bilen, vilket visserligen är helt normalt enligt Hellström-standard, men borde dödat alla shoppingplaner. Det är två steg fram och ett tillbaka hela tiden. Vilmer skulle bara, Folke pratar oavbrutet och är inte mottaglig för information i stil med ”ta på dig skorna nu Folke, vi väntar på dig”, Bosse smiter iväg och försvinner in till grannen, Folke vill inte ha de skorna jag föreslår och inte de andra heller och blir jättearg om jag försöker övertala honom, och så kommer jag på att jag glömt  våtservetter men upptäcker att de är slut och då har Folke redan sprungit iväg – barfota. Inget konstigt med det. Helt normalt för oss.

Vi visste ju vilka frestelser som väntade och vilka konsekvenser de skulle medföra, så vi gjorde lama försök att stävja det. Åtminstone en korv i bröd för att få sockervadd var dealen framförd av enad föräldrafront, men det hjälpte föga. Korven åt de, men den hade inte en suck mot sockervadden som lätt kan golva en superhjälte med sin sockermängd, vilket man kan säga att den också gjorde. Vilmers blodsocker störtdök och han blev arg och tvär och sur och ville hem för att det bara var småbarn överallt, medan Folke istället blev istället helt hispig och hög på sockervågen och flög runt mellan karuseller och hoppborgar som en virvelvind och Bosse krängde sig ur vagnen och tog torget i besittning och stapplade runt precis som om han ägde det. Som vanligt. Det slutade med att vi fick resignera och dra hem flocken med Animal Planet-program som motivation (läs: muta), medan Folke skrek för att han ville åka mer och Vilmer skrek för att vi inte kom hem fort nog och Bosse skrek för att han inte ville sitta i vagnen. Någon mascara på KICKS var liksom inte ens tänka på. Hem och fram med ordentlig mat, fort som ögat. När jag sedan skulle lägga Folke blev han jättearg och skrek i en timma (”du är sämstaste mamman i hela vääärlden”), medan Vilmer istället blev lugn och glad och mådde bra med mat i magen och egentid med pappa medan jag försökte lugna hans bror på övervåningen.

Så var det. Så är det.

När jag läser igenom det jag skrivit blir jag helt svettig, och då har jag ändå inte tagit med allt krångel vi hann med, men det kändes inte som en särskilt besvärlig kväll när vi var mitt i det. Det kändes mest som… tja, vanligt.

Märkligt hur man kan vänja sig vid kaos. Märkligt hur man till och med gillar det. Märkligt hur man kommer på sig själv med att fnissa åt det och inser att man inte skulle byta bort det för något i hela världen.

Men det gör sig onekligen bäst sett i backspegeln, det gör det.