Så här är mitt liv. Ena stunden sitter jag och skriver om en gummiödla som skrämmer mig varje gång jag går upp för vår trappa, och två minuter senare blir jag så galet upprörd över de skeva ideal som våra unga matas med hela tiden, över allt. Smått och stort. Bara för att jag kan se det lilla betyder det inte att jag struntar i det stora. Jag tror att det är bra att växla mellan perspektiven. Att bara ha ett gör att man berövas antingen den mentala hälsan eller verklighetsförankringen, vilket ju vid närmare eftertanke är samma sak.

Och nu är jag alltså i den senare delen, den stunden som benämns som ”två minuter senare”.

Tidningen Frida säljer nummer till unga tjejer genom att lägga fokus kändisars siffror på vågen. Har du läst Ninas text? Om inte, gör det först, och passa på att filosofera lite extra kring vad var och en av oss kommunicerar ut till våra medmänniskor, våra kompisar, våra syskon, våra barn, våra kollegor, våra grannar. Medvetet eller omedvetet, det spelar fan ingen roll, det har samma effekt ändå.

Det kan inte vara meningen att vi ska låta tidningar få unga tjejer att fokusera på sin vikt, och jämföra den med andras. Vad i helvete är det för mening med det? Vad betyder vikten som ett mått på ditt värde som människa? Det ska jag säga dig: ingen-fucking-ting. Det är vad den betyder. Och kom nu inte och säg att man kan prata om vikt utan att det handlar om människors värde, de människorna som blir bedömda för sin vikt eller utseende och ändå verkligen, verkligen inte bryr sig det minsta, de är sällsynta. Letar du bland unga tjejer, som Frida riktar sig till, så tror jag att de är ännu färre. De har ofta inte hunnit skaffa sig den solida grund av självkänsla och värde som alla förtjänar att stå på, men som allt för många inte är i närheten av.

Och då kommer Fridas chefredaktör Beatrice Birkeldh dragandes med ”Vi skriver bara det som våra läsare vill läsa”. Jag blir helt galen på sånt. Alla har ett ansvar, du, jag, alla. För det vi säger och för vidare, i eller mellan raderna. Men än större är ansvaret hos de som medvetet kommunicerar till många. Sådana som dig, Beatrice. Och då kan du inte bara skita i det och skylla på det som i själva verket är resultatet av den norm du själv hjälper till att upprätthålla. Det går fan inte.

Jag tänker en hel del på vilka spår jag lämnar efter mig på denna planeten när jag dör. Både synliga och osynliga. Och jag har mycket utvecklingspotential på många områden, det har jag. Men jag tänker fan inte bidra till att än fler unga tjejer tror att de inte är ok om de inte ser ut enligt en viss vriden mall. Att de ägs i stället för att äga sig själva. Nej, det tänker jag inte. Och det borde Fridas chefredaktör heller inte göra.

Skämmes, ta mig fan.