Jag brukar blanda ihop namnen på pojkarna i familjen. Det är irriterande, särskilt när jag är arg och väser mina tillsägelser med fel namn. Ibland får jag rabbla tre-fyra namn innan jag träffar rätt, eller så får jag hjälp innan jag hunnit så långt ”Jag heter Vilmer, mamma” eller ”Du sa att Bosse skulle sätta in cykeln efter sig, han har ju ingen cykel, han är ju bara ett år”. Kidsen fnissar, men jag blir mest frustrerad över att min tunga inte lyder mig när det så väl behövs.

Men igår lyckades jag med en ny grej. Jag mixade ihop Folkes och Håkans(!) namn, så jag tjoade ”Holken!” efter Folke när han cyklade iväg.

Det går jag och fnissar lite åt i dag.