Du vet att jag älskar språk, men ögonblicken då jag ångrar att jag valde bort matte till förmån för latin på gymnasiet dyker upp då och då. Särskilt nu för tiden. Fan, om jag hade jobbat mer med diffrentialekvationer och mindre med pluskvamperfekt så skulle jag kunnat ägna mitt liv åt det mest spännande som finns, rymden. Ja, och om min hjärna i övrigt inte varit alldeles för förståndsbegränsad för ändamålet vill säga.

Istället stajlar jag med mina latinkunskaper när jag kommer åt och diskuterar rymden med min man och försöker böja min hjärna runt saker som tex vetenskapens värld visade senast. Saker som att det finns fler, kanske en fem, sex dimensioner till, utöver de tre vi känner till och kan se. Att det finns hundratals miljarder galaxer som vår i det universum vi känner till. Eller ja, känner och känner… Och att just det faktum att universum expanderar i accelererande hastighet i förlängningen kan vara ett bevis på att det finns parallella universum där exakta kopior av du och jag kan gå omkring just i detta nu (eller nu och nu, det beror väl på hur man definierar begreppet tid). Och om just den där mörka energins täthet, som möjliggjorde att kvarkar kunde bilda atomer vid big bang, som kunde skapa materia och därmed i förlängningen också planeter och stjärnor och annat kul, verkligen är en tillfällighet? Var startade allt? Och fram för allt – är detta möjligt utan en gudomlig kraft?

Eh ja, lite så funderar jag nu för tiden. Så du får ursäkta mig om jag är lite tankspridd.