Låt mig presentera min son Folke.

Idag har han börjat åka med sele. En smart liten uppfinning för de kids som ännu inte har koll på sådana petitesser som broms och sväng och gör att han kan träna på just det utan att jag behöver ha honom mellan mina skidor och knäböja ståendes som en ostbåge en hel dag.

Inte för att han tycker att han behöver träna på det alls, förstås. Gubevars.

Men jag lurade ner honom i selen med det beprövade pedagogiska tricket: muta. Just idag skulle det visst vara varm choklad och färsk donut i mitt i den långa backen, och vi andra lydde vant. Fina storebror bytte empatiskt och oombett sin donut mot Folkes, som visade sig blivit hoptryckt och därför gav upphov till ett ramaskri i Sälenfjällen som lätt kunde utlöst en lavin eller två om vi varit några höjdmeter högre upp. Folke nöjde sig med den icke-skrynkliga upplagan och drog vant i sig den friterade transfettbomben och slök sin kopp oboy medan vi satt och pratade om ditt och datt. Mitt i allt reste sig Folke upp, sade: ”Nu går jag hem”.

Och gick.

I pjäxor. Med sele. Utan skidor. I en slalombacke.

Vi ropade på honom, men han traskade obekymrat på med selen som en liten loop bakom sig. Jag snubblade upp, fick på mig mina skidor, tog hans i handen och åkte i fatt medan Krille tydligen fotograferade. När jag kom ifatt honom så berättade jag att man inte kan gå hem när man är mitt i en backe, att vi gärna kan åka hem, men att han då måste ta på sig skidorna och åka med mig tillbaka till bilen  för annars skulle det bli skitjobbigt att promenera med pjäxor och att han ju åkte så jättebra nyss och bla bla bla. Folke tittade tålmodigt på mig, lät mig prata till punkt, och sa sedan: ”Men jag går nu”.

Och gick.

Tja, vad säger man?

Ja, man åker ifatt igen och säger något som kan tolkas som ännu en muta (om ett hubbabubba, denna gången) och lägger till en antydan om att den önskade promenaden eventuellt skulle göra att han inte hann komma hem till Bolibompa. Vilket för övrigt inte var ett dugg sant. Herregud, klockan var bara fyra, och döm mig gärna om du har ett barn som är funtad på exakt samma sätt som min mellanpojke.

Annars inte.

Kombon funkade i alla fall. Jag fick på honom skidorna och off we went nedför backen. Han ramlade några gånger, treåringen har ju fortfarande inte ett dugg koll på sina fötter, än mindre skidorna, så jag styrde honom så gott jag kunde med selen för att det inte skulle gå helt åt skogen. No need, visade det sig. Tuggandes sitt hubbabubba hörde jag honom muttra framför mig när han vinglade fram på sina skidor tre meter framför mig på väg ner mot bilen.

”Det är så tråkigt att åka med dig, mamma, du åker så låååångsamt.”

Ja. Det är min son Folke det.