Med mycket möda och stort besvär har vi tagit oss en bra bit genom dagen, och nu kommer belöningen – ty att genomleva denna dagen kräfva jäklar i mig belöning, men mer om det en annan gång. Eller inte. Och nu ska de små trol… – f’låt, jag menar älsklingarna – lämnas med varm hand i svärföräldrarnas vänliga omsorg med tacos och godis och hela faderullan och jag och Krille ska lämna huset för att äta varm mat, få prata till punkt och slippa konflikthantera motparter. Ah. Jag är tröttare än trött och slitnare än sliten, men kan inte detta få mig att ladda om så sover Dolly Parton på magen.

Så för att kunna sitta i en bar och sippa vin inom en timma utan att locka till mig de mest medlidsamma blickarna, så tvättar jag håret, rakar mig under armarna, målar på mig ett ansikte och gör mig till. Helsike, jag till och med fönade håret, och i ett anfall av ungdomlighet så rotade jag fram den där krulligt-hår-tratten, du vet, men det gjorde bara att jag såg ut som Sebastian Bach, och då menar jag inte snyggingen anno 1989, så jag tog fram borsten och slet och drog i håret a la vanlig vardasgmorgon. Varför ändra ett… tja, invant koncept, och nu bär det snart av ut i natten.

Sålunda lär jag bli ännu tröttare i morgon än jag varit idag, men själen bör åtminstone ha fått sitt, vilket man kanske inte riktigt kan säga att den här dagen levererat hittills. Så det är det värt.

Det måste det vara värt.