Natten gick bra, barn och hund sov till halv åtta och efter att ha utfodrat, tvättat, tandborstat, hårborstat och klätt barn och utfodrat och promenerat hund, och parkerat dem framför bolibompa/vid en legohög/på hallmattan, så är det min tur. Min tur att stanna upp, sitta ner, parkera uppmärksamheten i nuet en stund. Känna in frånvaron av tider att passa, värmen från kaffemuggen, lugnet (nåja), regnsmattret på rutan. Tack tack för min fina livfulla familj, för att vi är friska, för att vi har det så bra.

Snart kommer viljor i konflikt, bajs i blöjor, kissnödigheten åter hos cocker spaniel, röster att höjas, Bosse att kila fast sig mellan soffan och sängen i lekrummet, mjölk spillas ut på golvet och hundra frågor om Lisebergs attraktioner att ställas (jo, det finns en liten hang up där) och så ska det vara. Det är kaoset som gör att jag känner mig levande.

Men just precis nu är det bara en stilla, ljuv söndag. Och jag låter mig vila lite i det.