Varje morgon hos oss är kaos förklätt i en illusion av kontroll, och helst ska illusionen bestå, annars kommer alla för sent. Nästan allt fokus är på barnen, eftersom de knaaaaaaappast är självgående ännu, och målet är att de lämnar huset mätta, glada (nåja) och rätt utrustade utan att vi behöver gå upp mitt i natten.

Så, varje morgon medan killarna käkar gröt så fixar Krille mackor till deras mellanmål. Och till mig, så slipper jag äta direkt efter jag stigit upp, utan kan använda den dyrbara tiden till att tjoffa på lite mascara och förbereda kläder och tandborstar till pojkarna istället. Så packar han in mina goda mackor (mycket ost, skinka, majonäs och grönsaker på danskt rågbröd, det är min morgonmedicin) i folie och lägger den på hallbyrån, och så fixar han en helt perfekt och jävligt stor latte också, så att den är klar precis innan avgång. Bara till mig.

Han är en sällsynt fin man.

Och när jag rusar ut ur huset tillsammans med resten av flocken en stund senare, så hugger jag macka, telefon och nycklar och slänger ner det i min väska. Sedan tar jag min stora mugg med kaffe i andra handen och går ut till friden – f’låt, jag menar bilen. Går ut till bilen, alltså.

De sista dagarna har har han till och med ritat hjärtan på foliepaketet med mackorna. Fina små hjärtan som en kärleksfull hälsning till en morgontrött och stressad fru. Jag har sett det. Jag har noterat det. Jag har lett inombords. Jag har tänkt tacksamma tankar. Men nej, jag har kanske glömt att säga något om hans fina gest. De orden har liksom prioriterats ned till förmån för ”Vilmer om du hade på dig gummistövlarna när du åkte hem från skolan igår så måste du ta på dem nu också, annars har du ju inget att ha på dig på fötterna om det regnar” och liknande i en mängd olika varianter. Jag har bara slängt ner hjärt-mackorna i väskan och rusat ut genom dörren. Och när kvällen kommer har jag helt enkelt glömt av det.

Men det är ju basal beteendevetenskap att alla människor vill bli bekräftade, vill bli hörda och sedda. Vill få något tillbaka, helt enkelt.  Och att om man inte får det, så tar man till olika medel för att uppmärksammas på ena eller andra sättet. Så även Krille Hellström.

Eller ja, det är ju möjligt att morgonens fynd beror på något helt annat. På att ett av våra barn plötsligt kläckt idén om att ett foliepaket vore ett bra ställe att träna på tecknandet av, eh, en ny geometrisk figur och lyckats göra just det, i smyg på morgonen. Eller på att någon främmande människa obemärkt kommit in i vår hall och bytt ut mitt smörgåspaket mot någon annat. Det kan ju vara något sånt också.

Inte vet jag.