Det är ju mycket rörelse och mycket ljud på mina barn. Charmigt, tänker du. Nej, säger jag. Jobbigt. Bökigt. Pinsamt. Energikrävande. Så känns det oftast. Ändå, de där små vildtrollen blir snabbt saknade om de försvinner.

Folke, som istället för att domdera, skrika och befalla med någon form av krigsherre-wibe omkring sig – ”VATTEN!!!” – låg i soffan och viskade med svag röst ”Snälla mamma, kan jag be att få lite vatten? Bara lite?”.

Aj aj mitt hjärta. Ge tillbaks min gestapogosse.

Och Bosse, som efter badet alltid brukar bete sig som en nyfångad vild älgkalv skulle gjort om jag av någon anledning skulle vilja sätta den i knät för att rensa öronen och klippa naglarna. Vilket jag nog aldrig kommer att vilja, visserligen, men… ja. Han brukar krångla sig ur mitt knä, fara ut ur badrummet, bort från mig och mina hygienrutiner, och kasta sig i soffan för att göra pyjamaspåklädningen till en utmaning i stil med OS-finalen i brottning. Men idag satt han alldeles stilla, länge. Tyst. Jag klippte naglar, topsade öron, torkade, smörjde, pratade. Han satt alldeles orörlig. Sedan ställde jag ner honom på golvet, och så tog han några försiktiga steg fram, och sedan vände han om och tittade på mig med sådär stora, lite sorgsna ögon. Sade inget, bara tittade.

Aj aj aj. Ge tillbaks min bångstyriga älgkalv.

Men vi är anar ljuset i tunneln nu. Ingen kräks. Lite mat i magen. Lite vatten i magen. Mycket sömn.

Snart är de tillbaka, gestapo och älgen. Och då kommer jag att sucka och bli irriterad över att ingenting kan gå enkelt nån gång. Men enkelt – hur kul är det, egentligen?