Låt mig presentera Håkan.

Nyligen, och i familjens glömska (förlåt!!), fyllda 11 år, vid god vigör och vid gott mod. Pre-kids var han i centrum. Nu är han liksom lite mer i utkanten av gemenskapen, men han verkar ganska nöjd ändå. Han är hemma med familjen eller med Krille på jobbet, och är sällan ensam, han var med på skidsemestern, och följer ofta med oss till kompisar. Å andra sidan är promenaderna inte lika långa längre, mängden kramar och klappar har decimerats betydligt, och lugnet har bytts mot kaos och skrik emellanåt snubblar något barn på honom just när han sover som bäst.

Men Håkan låter inte småsaker som de nämnda ovan bekomma honom. När han sover, då sover han. När han är hungrig äter han (inte så mycket som han skulle vilja, veterinärens förmanande och lite lätt förnedrande dåliga-hundägare-matar-sina-hundar-till-döds-tal har tagit skruv hos matte och husse, men ändå), och han har leksinnet kvar. Han har blivit lite latare, gillar att sova i vår säng, och att ligga och dra sig. Det han gör, gör han bra.

En livsnjutare, kan man säga. Lite av en idol, faktiskt.