Livet vi lever

Livet vi lever

I går tittade jag på Jills veranda med Kristian Gidlund, och grät mer eller mindre oavbrutet. I dag lyssnade jag på hans sommarprat i bilen på väg hem från Jönköping och hulkgrät och utgjorde därmed olika grader av trafikfara under i stort sett hela de 47 minuter som det på gick. Och därefter i en halvtimme till.

Sedan satt jag i tystnad och kontemplerade mitt liv, den sista tysta halvtimman innan jag kom hem och överöstes av  hemmets välkomstkommitté med kakafonin och kaoset som det ständiga soundtracket. Jag kramade barnen extra hårt och försökte ta in hela deras varelser i mitt system, vill pränta in deras rörelsemönster, tonläge, blickar och mjuka hud. Vill inte låta något av det försvinna någonsin. Inget.

Det är skitjobbigt att höra en människa med ett väldigt vackert hjärta och så mycket visdom prata, vetandes att han inte finns längre. Att han bara fick finnas i 29 år. Att han aldrig fick lyckan av att möta den oändligt kloka blicken från sitt eget barn. Att han inte kommer att känna vårsolen mot sitt ansikte, känna gräs under bara fötter eller lukten av syrener mer, åtminstone inte här. Att han lämnade så många saknande människor. Det är inte rätt att det blev så. Det känns så gruvligt fel.

Men att lyssna på Kristian är också fantastiskt. Det är en hyllningssång till livet och en fin stark påminnelse om hur vi väljer att leva våra liv och vilka konsekvenser det får. Dessa våra korta, värdefulla och underbara liv.

Hans sommarprat ligger ute ett tag till. Ta dig tid att lyssna om du inte redan gjort det.

Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna vara viktigare.