Vilmer är den i familjen som håller rockstjärnedrömmarna vid liv och grannarna vakna. Han fick sitt första trumset när han fyllde fyra, och har sedan dess, mer eller mindre regelbundet, skramlat loss med trumpinnar i händerna. Detta har förorsakat en framförallt faderlig stolthet här i huset. Vad det förorsakat hos grannarna törs jag inte djupdyka i.

Nu har han ett set som är ganska stort, och det dånar rejält när han går loss, det går inte att föra ett vanligt samtal nere i köket samtidigt, så mycket kan jag säga (fast det skulle inte höras om jag sade det… ja, du fattar). Om Krille kopplar in sin gitarr och spelar med, så är det bara teckenspråk som gäller för kommunikation i övriga delar av huset (märkligt nog sover Bosse som bäst när Ville spelar ett rum bort). Men ändå. Min son. Han älskar musik, och trummor är liksom hans grej. Han är så cool när han spelar, har ett sånt skönt uttryck i ögonen när han gör det. Flow, total närvaro. Inga krav, han bara leker fram det.

Som förälder är det så lätt att hamna i att berömma prestationer – vad bra du spelar, så snabbt du springer, så fint du ritat – men jag ska göra allt jag kan för att Ville får behålla sin glädje och nyfikenhet så han kan fortsätta tycka det är kul att trumma. Eller vad han nu vill göra.