Jag har länge tänkt att jag börjar bli rätt tröttsam i mina beskrivningar av barnens sovvanor och min egen sömnbrist. Att jag inte ska skriva mer om det, det känns lite som been there done that. Nog är nog, liksom.

Men.

Folke sov länge idag. Han var sist upp, inte förrän klockan fem i nio kom han ner från trappan i sin pyjamas med Nina Bajs och Lasse Bengtsson i famnen, och då hade jag redan varit uppe och tittat till honom ett par gånger, övertygad om att pojken måste ha feber eller någon annan, mer allvarlig, åkomma. Men icke, han smög ner med en finurlig och nyvaknad uppsyn, lika frisk som när han somnade igår.

Som sagt, han sov nästan till klockan nio.

Jag skulle vilja att vi tar en minut och kontemplerar detta faktum.

Folke har aldrig sovit så länge någonsin förut. I hela sitt liv. Ever. Jag har längtat efter denna dagen, men har – i frekventa stunder av tvivel – misströstat och sett det som något av en hägring. Alla dessa morgnar som börjar klockan fem och framkallat en stor självömkan och en förlamande trötthet. Ingen annan uppe, inte i husen mittemot, ingenstans. Ensam i världen med en liten pojke som envisas med att dagen börjat trots att den inte gjort det, inte på långa vägar. Sådana upplevelser morgon efter morgon suddar effektivt bort Hoppet.

Men så plötsligt. Klockan nio. Det blir lite som att hitta den helige Graal.

Tycker du jag överdriver? Tja, fem års sömnbrist kan få de effekterna på en.

Jovisst, jag har ju fler pojkar. Och nej, de sov inte lika länge. Men de vaknade först halv åtta, så jag är mer än nöjd. Kom ihåg det, Lise Hellström om tio år med huset fullt av kronsikt trötta tonåringar: jag blev väckt klockan halv åtta på min lediga dag och var skitnöjd. Det får mig att känna hopp. Hopp för mänskligheten. Hopp för min förmåga till tålmodigt och pedagogiskt föräldraskap. Och framför allt – hopp för mitt förstånd.

Och Folke, han sov till klockan nio. Det är ta mig sjutton snudd på krav på nationell flaggdag på den.