I morse tänkte jag att det var dags att skriva ett spralligt inlägg om hur det känslan av att ha massor av energi över, att sprida glädje, känna sig inspirerad och lösa problem hur enkelt som helst. För så kände jag mig i förmiddags, och gör ganska ofta – på riktigt alltså. Oövervinnerlig, lycklig och sprittande, kär i livet och mina kära. Dansar i vardagsrummet, tokar mig med barnen, pussar på Krille. Alla utmaningar och problem känns enkla, jag är stark och flexibel i tanken, hittar fokus, levererar på jobbet, uppför mig vuxet och genomtänkt hemma. Endorfin- och adrenalinracet, skulle man kunna man kalla det.

För att fortsätta på metaforerna, så kan man säga att jag när jag inte springer och sprittter, så skvalpar jag då och då i serotoninhavet istället. Det är när den där lite lugnare, fridfulla tacksamhetskänslan planterat sig ut i varenda cell i kroppen som gör att jag känner mig trygg, hel och på helt rätt ställe i livet. Den där ljuva, stillsamma lyckan som ankrar mig i nuet och ger närvaro och härvaro, som kopplar ihop min hjärna med mitt hjärta och ger det mesta mening. Då handlar det inte om att jag enkelt hoppar över problem, i serotoninhavet finns det inga problem.

Det borde jag verkligen skriva om tänkte jag, kanske kunna sprida lite glädje, känsla av valmöjligheter och inspiration, så att allt på Kaosyoga inte bara handlar om trötthet, kaos och gnäll. Det finns ju tillräckligt med sådant i världen ändå, och hur kul och upplyftande är det att läsa om på en skala? Inte behöver jag späda på det, inte.

Så var intentionen.

Sen dansade jag mig igenom resten av dagen. Och så kom kvällen.

Och tja – vi skjuter lite på det. Jag säger inte mer än så. Men det där jag-är-oövervinnerlig-och-lycklig-inlägget, det kommer fan inte att skrivas nu, så mycket kan jag säga.

Nu får du ursäkta mig, för nu ska jag dö soffdöden – eller sorry, melatonindöden menar jag.