Let’s hit the ground running

Let's hit the ground running

Det sägs att jag ska börja jobba i morgon.

Jag har hört det från ansedda och trovärdiga källor, så jag antar att det är sant, men jag vet inte hur det är möjligt. Att öka mitt varvtal från det nuvarande knappt mätbara och ta mig till jobbet för att utföra ett betalt yrkesarbete som förhoppningsvis är till nytta för någon istället för att hasa runt hela dagen utan att göra något mer ansträngande än att fylla barnens pool med vatten? Verkligen? Jag som inte ens minns min inloggning på datorn.

Men semesterns slut är likväl ett faktum, och i morse väckte vi killarna vid åtta för att inte avsluta sovmorgnarna lite mjukt för dem. Men jag vet inte det, jag. Man skulle trott att jag bett dem piska sig själva med nässlor och springa ett maratonlopp istället för att bara vakna till. Trötta, arga och blängande släpade de sig ner till soffan, slängde sig i den och tittade apatiskt och hatiskt på tv’n i en halvtimma innan jag kunde övertala dem att äta frukost. Det tog ytterligare en timma innan jag lyckades lura på dem kläder.

Ja, se det bådar ju gått inför morgondagen och resten av de morgnar som utgör 80% av veckorna de närmaste 16-20 åren. Heja heja.

Men det spelar ju ingen roll, efter Semestrarnas semester med mycket mer varande än görande, är det dags att forma om oss till två-arbetande-föräldrar-med-två-barn-på-förskola-och-en-i-skolan-kind-of-family. Och helt taget ur luften gissar jag att det krävs lite planering för att förhindra mental härdsmälta under läsårets alla vardagar, så i kväll skrider vi till verket och planerar in tidsrum till egentid, lekar, marktjänst, aktiviteter och träning. Fyller i blanketter, kollar tider, skriver scheman, delar upp VAB-dagar i förtid. Bestämmer oss för att fixa smörgåslåda och kläderna kvällen innan. Rustar oss. Och försöker ännu en gång att minnas lösenordet på våra jobbdatorer.

Alltså, jag är ledsen att detta blir ett tråkigt inlägg om hur det känns att hoppa in i ekorrhjulet igen. Det hade onekligen varit mycket mer uppiggande om jag gjort en ryggtatuering på fyllan eller råkat backa in i en grannes bil eller nåt, men istället sitter jag och höstpeppar mig frenetiskt samtidigt som jag planerar fram den städade, vältränade, mysiga, stressfria, vitamin- och fiberrika tid vi har framför oss där vi ler åt varandra i familjen, hjälps åt, pratar med små bokstäver och tänker positivt.

Jorå.

Och fram tills dess att de  sedvanliga rapporterna om kaos, tokiga infall, exkrementer, egensinniga bokrecensioner, sinande tålamod och goda intentioner som faller platt fyller bloggen igen så ber jag dig om lite tålamod.

Du kanske kan ta en kopp kaffe under tiden?

Eller vem vet, du kanske rent av hinner med två?