Man vet aldrig exakt när det kommer att hända. Den där stunden när en förlupen fråga får min man att beslutsamt ikläda sig pedagoguniformen och dra med barnen på en kunskapsorienterad resa i den praktiska fysikens värd. Eller kemins. Eller astrologins, för den delen.

Men – häpp! – nu i morse, klockan sju, mitt bland nyuppstigna små, måndagströtta föräldrar, sovfrillor och gröttallrikar, var tydligen en sån stund. Någon råkade visst kommentera fullmånen som syntes i mörkret utanför köksfönstret – you gotta love januarimörkret, btw, det är verkligen… mörkt – och det var startskottet på demonstrationen som med hjälp av taklampan, en clementin och en ficklampan visade ynglingarna hur det kommer sig att månen är ny, halv eller hel.

Så kan man ju också dra igång en ny vecka.

Tydligen.