Våra barn har länge betraktat Lena som en inventarie. Hon har liksom alltid funnits där. Gör inte mycket väsen av sig. Spelar ingen hip hop. Kan inte trolla fram godis eller fisa högt. Inte så intressant, med andra ord.

Själv älskade jag djur när jag var liten och tiggde och bad om häst, hamster, undulat, akvariefiskar, marsvin och till och med vandrande pinnar med varierande intensitet, utan inbördes ordning. En hund hade vi, visst, men jag ville ha fler djur. Massor av djur. Mina föräldrar hindrade mig dock från att bygga ett zoo och lät mig hålla tillgodo med vår golden retriever Kim. Som en lösning på det försökte jag skapa ett häst-substitut av honom också, så jag åtminstone skulle få ha två djur. Jag jonglerade och löshoppade honom, mer till min förtjusning än hans, antar jag, men närmare djur i pluralis hemma än så kom jag inte.

Och nu när mina barn har djur i sin närhet, så störde det mig faktiskt lite att de inte bryr sig om dem alls. Fånigt, lite som att prata om svältande barn i Afrika för att få ungar att äta upp sin mat. Vems behov är det som styr, egentligen? Men ändå. Lite störde det mig.

Men se. Plötsligt börjar Ville fatta grejen. Att det är jättekul med katter. Att man måste jobba lite, men får så mycket tillbaks. Så han har lockat, pockat, pratat, gosat, matat och kammat henne. Och efter att inte ha brytt sig ett skvatt om Vilmer, så har Lena honom nu överst på topplistan, eller ja tvåa i alla fall.  Jag leder nog fortfarande, men så har jag fyra års försprång på Vilmer också. Eller tio, om man räknar från dagen han upptäckte henne och började bry sig om henne. Hon sover på hans kudde och kommer när han ropar och man kan nog säga att de är värsta kompisarna nu.

Så nu för jag väl börja fundera över vilken djurart jag ska introducera härnäst.