Jag tänkte jobba i morgon. Det är en vanlig vardag. Jag vet att en del tar ledigt, men det känns mest skönt, för då det blir nog inte så många telefonsamtal som uppehåller mig. Och bara ett möte. Å vad skönt att få jobbat undan. Så tänkte jag.

Tills det visade sig att mina barn kommer att vara typ ensamma på dagis och fritids i morgon. 95% av föräldrarna på vår skola umgås tydligen hellre med sina barn än jobbar, och tar därför mer än gärna ut en föräldradag och fixar en mysig långhelg med familjen. Met gör uppenbart inte vi. Vi sätter visst karriären framför barnen istället.

Aj aj aj.

Och som en direkt följd av denna besvärande insikt, så började jag helt sonika hetsbaka cup cakes. Om du har följt mig ett tag på bloggen så förstår du att det sker i samma intervaller som Halleys komet, men jag antar att det var ett patetiskt försök att balansera bilden av mig själv som den där ytliga, statuskåta föräldern. Genom att tillföra ingredienser som a: husmoderlighet, b: moderlighet och c: hemlagad mat (jo, muffins är visst mat!) skulle det bli en lite bättre mamma av mig, tänkte jag. Jag må jobba i morgon men åh vilken mysig eftermiddag vi skulle haft dessförinnan. Hela familjen.

Eller ja, det var just det. Folke stack visst hellre iväg till en kompis och Vilmer ville inte vara med. Den enda som var entusiastisk var Bosse, men han var å andra sidan så till den milda grad entusiastisk att jag fick tvångsförflytta honom till soffan och sätta på bolibompa för att ha en sportslig att bli klar utan att min mentala hälsa strök med på kuppen.

Så. Det blev ingen bakning för pojkarna och i morgon är de typ ensamma med varsin fröken i barnomsorgens försorg medan jag och Krille jobbar.

Men cup cakes’en blev åtminstone goda.