Hej, jag heter Lise och jag är koffeinist. I dag har mitt kaffedrickande fått konsekvenser både för mig och min omgivning och jag inser nu att missbruket styr mitt liv.

Min dag började kl 05 och då krävs det extra mycket kaffe för att få mig att orka. Suget var så stort att när jag skulle hämta barnen på förskolan, kom jag försent för att jag var tvungen att fixa ännu en kopp att ta med mig i bilen. Jag hade så bråttom att få i mig kaffet innan jag kom fram, att jag hällde ut det över halva mig  (Krille, om du läser detta: nej, det kom inget i sätet, bara på mig, så du kan andas ut). Jag hade ingen jacka eller tröja med mig, så jag försökte bara skämta bort det på förskolan. 

Vi skulle handla på vägen hem, jag ville inte men var tvungen, mjölken var slut, och jag måste ha mjölk i kaffet. Naturligtvis träffade jag folk jag kände på ICA. De såg mina fläckar, de såg min koffeinstirriga blick, men de sade inget. Men jag förstod. När jag kom hem fotograferade min son min fläckiga kläder, även han förstod att detta inte är normalt. Det var smärtsamt att inse, men jag kan inte värja mig längre. Det är inte längre jag, det är kaffet som styr mitt liv, och nu måste jag ändra på det.

Jag heter Lise och är koffeinist. I dag är första dagen på resten av mitt liv.

Ja. Eller så är det dags att trappa ner på alla de där missbrukare-på-rehab-böcker som jag läser.

Alltså jag kan sluta när som helst. Jag har bara inte lust.