Detta har varit det bästa jullovet någonsin och nu är det slut. I morgon tar det verkliga livet vid, och den väldigt väldigt mycket casual’iga tillvaron är över för denna gången.

Det är sorgligt. Om du känner mig så vet du att jag har problem med övergångarna. Om du inte känner mig: Hej, jag heter Lise, vad kul att du läser min blogg. Hoppas att du mår bra. Jag har förresten problem med övergångar mellan ledighet och jobb.

När hela familjen ska gå från ett tillstånd till ett annat så krävs energi på nåt sätt eftersom det finns ett inbyggt motstånd i passagen av de här trösklarna. Jag hade kanske kunnat ta mig samman och gasa över guppet för att komma in i det nya någorlunda snabbt och smidigt, men det förmår jag liksom inte. Jag släpper foten från gaspedalen och ramlar ihop i en hög istället, så energin som krävs för att få in mig på andra sidan får någon annan bistå med. Jag måste bli knuffad över, liggande som jag är i en orörlig och passivt aggressiv hög. Ja, i verkligheten så står, går och pratar jag förstås ungefär som vanligt. Men inuti mig är jag en snyftande klump. Som vill dö. Cirka.

Ja ja, be as it may på den fronten. Jag kan åtminstone sammanfatta ett fenomenalt lov. Häromdagen kom Vilmer in till oss kl 9.15 på morgonen och jag hörde mig själv fråga honom med sömndrucken förvirring om han verkligen skulle gå upp redan. Helt utan ironi, alltså. Det normala har varit uppstigningar vid 10-11, lunch vid 15 och filmstart för mig och Krille närmare midnatt. För föräldrar vars sömnbrist emellanåt vallat dem på gränsen till galenskap, så har det varit himmelen med dessa sena uppstigningar, men det har jag ju malt sedan tidigare om så det vet du förstås redan.

Men dekadensen slutar inte där! Vi har kollat på alla Starwars-filmerna. Vi har spelat Monopol flera gånger om dagen. Jag har suttit så väldigt mycket på en stol och ritat att jag fått träsmak och jag har egentligen bara rört mig utanför huset de få gångerna som jag tvingades till bilen för att maten, eller ännu värre, mina block, var slut. Långpromenad – nej. Träning – nej. Inte en garderob har jag röjt, inte ett kylskåp har jag städat, inte ett jävla fönster har jag putsat. Jag har inte ens haft på mig ett par jeans sen jag slutade jobba, inget som skaver eller stramar på min kropp, bara långa stora klänningar. Så skönt att slippa sparka sig in i trånga, slimmade brallor som klämmer ihop mig och nöter sig in i min maghud.

Jag har varit så jävla FRI. Det enda jag gjort är det där absolut mest nödvändiga för att få en någorlunda fungerande vardag: Handla mat, laga mat, tvätta och dammsuga nån gång. Resten har jag skitit i – jag har knappt ens orkat bli upprörd över idioter i sociala medier, så väldigt avslappnad har jag varit.

Hela lovet har jag vaggats i familjens varma famn. Utsövd. Lugn. Harmonisk. Å, vad jag njutit.

Och nu ligger jag här i en tung och motsträvig hög.

Men herregud, det ska ändå bli skönt att komma in i rutinerna igen.