Med tanke på förra inlägget så tror du säkert att rubriken antyder slutet på byggkaoset. Eller med tanke på eh mig så tror du kanske att den pekar på slutet av godisskålen eller nåt annat fånigt. Men det är inte de sluten jag menar.

Jag satt och körde bil hem från jobbet häromdagen. Jag hade mycket tankar i huvudet. Mycket jobbtankar.  Well, bara jobbtankar om jag ska var ärlig. Jag körde förbi vacker, nyutslagen bokskog, vit hägg, skimrande eftermiddagsljus och fridfulla kossor som äntligen kommit ut på bete och jag såg inte ett skit av det. Jag hade ett nervsystem på högvarv som tryckte ut press, krav, otillräcklighet och stress in i varenda cellkärna i hela kroppen, och de känslorna var så tydliga att jag tror att en obducent kunnat se dem med blotta ögat om jag av någon händelse skulle råka bli ituskuren av en sådan just då. Så där satt jag, susande förbi all denna prunknande vårgrönska i hundra kilometer i timman med blodet fyllt av adrenalin, när det slog mig.

Jag ska dö.

Från ingenstans kom den, eller från överallt, jag vet inte. Men känslan intog mig: Någon gång ska jag dö. Insikten var ganska förlamande och isande stark. Jag hukade mig, men vad hjälpte det? Det gick inte att stänga till den där dörren som en förlupen tanke råkat slänga upp på vid gavel. Dödsdörren. Det kändes lite som att åka nedför Victoriafallen, eller som jag tror att det skulle kännas att göra det. Jag vill ju inte lämna detta liv. Inte nu men fan inte om fyrtio år heller. Jag vill inte.

Alltså, jag har ju pratat om döden innan. Tänkt på den. Resonerat kring den. Haft den i närheten. Men jag aldrig känt den. Jag har inte sett den som slutet på vägen. På min väg. Jag är ju frisk som en nötkärna och av segt virke och allt det där och jag har statistiskt sett bara kommit halvvägs, men jag har aldrig på riktigt fattat att det trots det pågår en nedräkning. Att tiden jag har kvar här krymper dag för dag.

På vägen hem en onsdagseftermiddag i min V70 på väg 153 klamrade jag mig i själva verket fast på en sönderslagen flotte på väg ned för ett av världens största vattenfall. Hopplöst, det där med att hålla sig kvar, troligtvis var det bara en ynka brädbit kvar av det som en gång var en till synes säker flotte. Lika bra att släppa den också och tugga i sig livets oundviklighet. Dö ska vi alla. Jag också. Jag ska också dö. Mina söner ska sörja mig, gråta och sakna mig. De ska önska att jag var där för att krama dem, för att trösta och berätta att allt var bra. Bara en gång till. Det spelar ingen roll om de är 60 år gamla när det händer. De kommer att sörja. Det är så det är och inget som jag kan göra något åt.

41 år är jag och plötsligt en onsdagseftermiddag i maj blev jag dödlig. Och säga vad man vill om det, men jobbstressen försvann.

Jag kan tydligen bara hantera en ångest i taget.