Nu ska vi ta en liten stund och reflektera över ett bokköp, du och jag. För se, vilken sorts fru vore jag om jag inte gav min man en bok i födelsedagspresent (denna gången också) och sedan snodde den (som jag brukar), läste den (naturligtvis, varför skulle jag annars sno den?) och recenserade den på Kaosyoga (precis som vanligt)?

Just det. Men vi börjar från början.

Till Krilles 39:onde födelesdag valde jag Texas barbeque av Jonas Cramby för att den a: är skitsnygg och b: handlar om kött.

Jag hade inte läst en rad i den när jag köpte den. Det var så jäkla bråttom, det var dagen innan Krilles födelsedag, klockan var kvart i sex och jag skulle hinna ta mig till Synsam på Torggatan innan sex för att hämta ut mina glasögon och justera dem och få lite instruktioner och så där, och på Synsam gillar de inte direkt att jobba över om man säger så, så jag hade ganska hög adrenalinproduktion när jag sladdade in framför ”mat och dryck”-hyllan på Bokia. Vad skulle jag välja? Tja, min man är ju ganska mycket som en vegtarian, fast tvärtom, så jag hade ju vissa ledtrådar att gå på. Eat the Meat hade Krille haussat upp i lagom tid till presentinköpen, men den gick inte att få tag på någonstans, så där stod jag med min höga puls och letade hetsigt efter ett inte allt för dåligt alternativ. Texas barbeque. En röd rygg med egenritad font, lite skön känsla sådär. Icke-vegetarisk. Den fick duga. Jag tog den till kassan – ”som en present, tack” – och ångrade mig direkt när jag strax därefter såg Dregens nysläppta självbiografi, men då var det för sent. Den väluppfostrade flickan i mig kunde inte med att avbryta den redan påbörjade presentinslagningen, så jag tackade så mycket för paketet och sprang vidare till Synsam med känslan av att ha slarvat mig från ett bra presentinköp.

Oj, så fel jag hade.

För jösses, detta är en riktigt bra bok. Jonas kan det där med ord. Han skriver bra, personligt, drivet och med humor, lite som en typisk cafékrönikör, om du kan föreställa dig dessa män som en sorts författararketyp. (Inte? Ja, det ligger knappast vare sig evidens eller bred uppslutning bakom den åsikten, så skitsamma, vi går vidare i texten istället.) Bokens kontext är en roadtrip genom södra USA med fru och barn, där de lämpligt nog käkar sig igenom diners och bbq-tillställningar, sover på ruffiga motell och använder filmer som No country for old men som referenser här och där. Ja, du fattar. Det är bra skit, detta. Fina foton (som han tagit själv, det aset), finfin formgivning, snyggt papper, inspirerande historia. Detta rustika, grovkorniga, matta, osymmetriska, dova och personliga, det är så jäkla befriande, och herregud, jag är helt såld.

Och då gillar jag varken att grilla eller läsa matböcker.

Hur recepten är? Av Krilles kommentarer under läsningen att döma, så är det inget fel på dem. Alls. Personligen har jag ingen aning. Han hade kunnat leverera sida upp och sida ner med rådjusaladåb, grisfötter och levergryta for all that I care, jag hade älskat boken ändå.

Så, tack Jonas Cramby. Det här har du gjort bra. Du har fått mig att vända och köra tillbaka ICA idag enbart för att köpa äppeljuice, när jag precis genomlidit veckohandlingen med Bosse (”Vi måste ha äppeljuice också”, sms:ade Krille. ”Har du hunnit genom kassan än?” Eh, ja). Du har fått ut Krille i regnet på altanen i runda slängar 34 gånger under dagen också, för att fixa och trixa med temperaturen till din pulled pork. Och du har fått min förstfödde att svänga ihop sin första rub. Men framförallt har du fått mig att gå igång ordentligt på en kokbok.

Som sagt. Bra jobbat.

Och ps: Köttet, med Jonas Magic dust-rub och med min special-cole slaw till – inte att förglömma – det blev… tja. Episkt.