Jag skrev några listor precis. Inte shoppinglistor med mjölk, blöjor och ”avocado 2 st men om de är omogna köp 5 st”, utan listor om mig  och mitt liv. Det rekommenderas för övrigt om du har några minuter över, det är ett ypperligt snabbt och effektfullt sätt att skapa distans, se helhet och hitta lösningar och styrka.

En av dagens listor heter Vad jag klarar av, och under rubriken samsas bland annat Dricka ljummet kaffe, Ujjayiandning (en andningsteknik som finns inom yogan, skit i det om du inte känner till det, vi går vidare istället) och Gilla det operfekta. Ungefär så. Listan sammanfattar en del saker som ibland kan ställa till besvär eller göra livet krångligt men som jag lärt mig bemästra eller hantera. Eller så är det saker som jag vet är bra men som kan vara kluriga at få till. I alla fall, jag skrev också, utan att tänka efter nämnvärt, Småbarnslivet. Det kan verka självskrivet, och det är det säkert. Men den punkten fyllde sin funktion, insåg jag. Särskilt med tanke på mina jag-är-så-trött-inlägg som dyker upp här oftare än en nya ICA reklamfilm. Så här ser jag det:

Ingen har tre små barn, som inte hämtas ut sist av alla från olika former av kommunal barnomsorg, och två olika chefsyrken fördelat på två vuxna i familjen och ett hus  – behäftat med en ambition om viss ordning som hindrar oss från att castas till Rent hus eller vad det där fascistiska städprogrammet nu hette – utan att bli lite otålmodig, misslynt, virrig, hispig och förlamande trött emellanåt.

Ingen.

Men värre än så är det faktiskt inte. Jag skrattar väldigt mycket emellan tröttman. Och ingen dör av att vara en bit från den harmoniska mittpunkten från tid till annan. Det är helheten som är viktig. Till exempel en gemensam, god värdegrund att ta avstamp från. Och kärleken.

Kärleken är så jävla viktig.

Rolf Wikström – Nog står jag ut med livet