”Vilken bok ska vi läsa i kväll, Bosse? Ingrid och pappa?” säger jag, med både tveksamhet och förhoppning i rösten, på väg upp för trappan, ”eller Ingrid har plåster? Eller Ingrid och bassiluskan, den är ju rolig, ska vi ta den?” Jag försöker att inte låta desperat. Inte så mycket i alla fall.

”Bockarna bruse” svarar Bo. Utan att ens titta på mig så sänker han mig totalt med det svaret, bestigandes de för honom höga trappstegen barfota med pyjamasklädda små ben och snuttefiltarna stadigt i handen. Det går inte fort, men han knatar sig upp själv. Obevekligt. Lika obevekligt som svaret.

Bockarna bruse, alltså. Det finns så sjukt många bra barnböcker i världen. Otroligt många. Men vad vet Bo om det? Han vill bara höra om tre jävla getter och ett troll. Varje kväll.

Jag kan den i sömnen, jag kan den baklänges, jag kan den spegelvänt och på vilket jävla sätt som man än kan läsa den. Jag kan den. Och ja, jag fattar att den är pedagogisk och bra. Man lär sig grunden till matte – större än och mindre än – det är en fin sensmoral (eller ja, det ingår ju en del våld, det stackars trollet blev ju illa stångat och dog uppenbarligen, och det vill vi ju inte uppmuntra på något sätt, men ändå) och ett lyckligt slut. En fin saga, alltså.

Och ändå känner jag instinktivt att jag vill döda alla getter i hela världen om jag måste läsa den sagan fler gånger. Även de små ludna och nyfödda. Ja, även de små ludna, nyfödda och JÄTTESÖTA getkiden.

Så vad gör jag? Jag andas och samlar vuxet tålamod, det gör jag. Och medan jag läsar boken (som jag kan UTANTILL, sa jag det?) så smider jag planer på att skylla katten Lena för att – hoppsan – ha rivit sönder boken i morgon så att den var tvungen att slängas.

Typiskt att just vi skulle få en sån litteraturmotståndare till katt.