Vi hade en kräftskiva igår. Inte många gäster, men däremot de bästa. Maten var god, barnen slogs inte och somnade fort, samtalsämnena många och skratt och allvar surrade i luften och jag skrattar fortfarande när jag tänker på vissa brottstycken av de konversationerna. Tänk vad energi vissa människor kan ge. Anna och Jimmy Lindblom, ni är så jävla svårslagna.

I dag var jag uppe med barnen och tuppen och fan utan hans tofflor. Det här är väl ingen match, tänkte jag, men det blev rätt tungt efter ett tag. Mitt nonchalanta förhållningssätt till grundläggande saker som sömnbehov fick sig en rejäl törn, och jag har inte blivit så glad över att se någon på länge som när Krille äntligen kom nedhasande för trappan vid halv tio med förvirrad och kisande blick. Jag gick genast av passet, lämnade över ansvaret till Krille och gick upp och lade mig i den varma sängen och sov.

Till halv två.

Och se, efter det tonårsbeteendet, en lång dusch och en stark kopp kaffe så blev det ju en alldeles underbar dag. När vi var ute vid havet i eftermiddags, så fick jag vårfeeling och kände mig så sällsamt tacksam och lugn. Pojkarna kände livet i sig på ett mer spralligt sätt än vad min dagen-efter-kräftskivan-kropp orkade förmedla. Men jag sprallade inombords när jag låg i solskenet på klipphällen, så kan vi säga. Fan, Conversen är på. Det är vår nu. Inget mer tjafs, jag skiter i dygnsmedeltemperaturer och islossning och skit. Det är vår. Jag har bestämde det kvart över fyra i dag.

Så där låg jag och kisade och deklarerade årstidsförändring och funderade över livet.

Och kom fram till att vi har så sällsamt fina vänner. Att sömn löser det mesta. Och att det är vår.

Inga dåliga grejer.