Jag har gått och hasat omkring barfota inomhus hela dagen. Vilat, läst, druckit kaffe, läst lusen av barn och målat tånaglarna. Jag har väl tänkt något i stil med att ”nähä, om man skulle ta en rask promenad”, men närmare frisk luft än så har jag inte kommit och det får väl vara okej. En strid ström av pojkar har forsat ut och in ur huset (mest in) och det har stundtals varit mer högljutt än på Mustasch’ senaste spelning. Men nu är Krille och de två stora iväg och hämtar pizza och Ben & Jerrys och jag har precis hunnit läsa ut Vild och sitter och försöker ta in Cheryl Strayeds fantastiska epos.

Nu är allt bra.

Och den här boken, alltså. Oj. Det står på omslaget att det var denna boken som fick Oprah att dra igång sin bokklubb igen. Jag förstår henne. I korta drag handlar den om hur Cheryl som 26-åring gav sig ut på en 200 mil lång ensamvandring utmed USA’s västkust. I något längre drag handlar den om att våga möta livet med ett öppet hjärta, att trotsa rädslan och att växa som människa. Att utlämna sig totalt till naturen,   som är så mycket större än den lilla människan. Jag tror faktiskt att boken handlar om meningen med livet.

Den är inte ett dugg abstrakt, även om det kanske låter så. Den är en väldigt välskriven dagbok från en mycket stark, och samtidigt så svag, människa. Den är en hyllning till naturen, till kärleken. Till livet.

Läs, för sjutton.

Själv ska jag hugga in på pizzan.