Audi hade ett marknadsföringskoncept ett tag, som handlade om deras fyrhjulsdrivna bilar och hade en payoff i stil med att ”det säkraste sättet att ta sig fram är på alla fyra”. Om jag inte missminner mig, så symboliserades den säkra fyrhjulsdriften av en krypande bebis.

Bosse påminner en del om den. Hell, Bosse ÄR denna bilsymbolerande reklambebis. 14 månader gammal (nej, jag kan inte hans ålder i månader på rak arm, så ja, jag fick räkna på fingrarna för att komma fram till det) har han skaffat sig en god balans, han står stadigt, sätter sig på huk, ställer sig igen, kan möjligtvis stappla ett steg eller två framåt. Men ska han transportera sig, och det ska han mer eller mindre jämt, så kryper han. Han har en säregen stil med ena benet lite rakt som påminner om en skadad höna. Eller så går han på händer och fötter som en liten spindel, vilket också kan se ganska uppseendeväckande ut. Men det går snabbt. Och det är ju onekligen säkert.

Ibland undrar jag om han någonsin ska lära sig att gå, men jag får väl anta att det förr eller senare blir lite opraktiskt att ta sig fram på alla fyra. I kyrkan när han konfirmeras (givet att han vill konfirmeras förstås, herrejösses), till exempel. Lite svårt att få ordning på den där vita kåpan när man ska kravla fram på kyrkgolvet, tänker jag. Eller på väg från bion på sin första dejt när han kanske ska hålla handen. Hur ska det gå till?

Så många tankar i huvudet på en mamma.