Jag gillar Sigge Eklund. Han är smart, analytisk och nedtonad. Han har en fin förmåga att hitta samband i kaos och klä dem i ord som gör att jag också ser dem. Sigge är fan cool. Som parhäst till Alex Schulman i Sveriges mest lyssnade podcast, som radioröst – och som författare.

Jag har ju påat hans senaste alster på ett par ställen, så det är väl inte mer än rätt att jag slänger in en liten recension också.

In i labyrinten handlar om Magda, en elvaårig flicka som försvinner spårlöst. Eller ja, egentligen handlar det om människors oförmåga att se utanför sin egen sfär och dela sina upplevelser och tankar med varandra. Den handlar om att vi alla går omkring i våra egna bubblor, och har fullt upp med oss själva och våra egna behov och önskningar. Även Magdas mamma som är psykolog. Och mitt i fyra vuxnas ihopflätade, men ändå separerade liv, försvinner den här lilla flickan och ingen fattar vad som hänt. Åtminstone inte så länge de har huvudet uppstucket i sitt egen röv, om du ursäktar uttrycket.

Så, kortfattat: Den handlar inte så mycket om ett barn som försvinner, som om allas behov av bekräftelse. Och eftersom det behovet inte blir uppfyllt, så jagar alla runt efter det istället för att se varandra och ge varandra just det. Istället för att se lilla Magda.

Det låter inte så upplyftande kanske, men Sigge har en fin förmåga att visa människors skröplighet utan att värdera eller bedöma den. Han skriver liksom med en lite distanserad blick, klarsynt, med sin analytiska vänstra hjärnhalva. Jag antar att jag själv får fylla i figurerna med mer kött och blod och därefter själv bedöma dem, det gör inte Sigge. Han har en alldeles lyssnade berättarteknik, dramaturgin är perfekt. När jag har läst klart boken blir det ganska tydligt hur vi både skapar problemen och sitter inne med lösningen. Men ändå gnäller vi på andra för att problem uppstår och jagar lösningar någon annanstans.

Men hördu, nu när jag kollar igenom vad jag precis skrivit ovan låter det fasligt högtravande alltihop. Det var inte meningen, detta är ju Kaosyoga, inte DN kultur. Och boken är inte knölig. Den är tankeväckande och välskriven. Inte konstigare än så, faktiskt. Och den är väl värd att läsas.