Morgonfrisyrer. Å vad jag gillar dem.

Och vad jag kommer att sakna detta hav av lugna morgontimmar som vi med behag simmat – flutit –  oss igenom under fyra veckor. Morgonen när alla får göra sitt i sin egen takt. Vakna, gå upp, käka frukost, kolla tv, leka, läsa, klä sig, planera dagen. Att ta en kopp kaffe till bara för att. När barnens kompisar kommer med samma nyvakna, glada blickar och rufsiga hår och kryper upp i soffan för att kolla det sista av sommarlovsmorgon. Det är ju så dagen ska börja, om man ska leva så som det är tänkt.

Och det är där som förändringen kommer att märkas snabbast och tydligast. I morgon bitti kommer att styras av andra faktorer. Klockan. Jobbet. Fritids och förskola. Då finns det tider att passa, sömn som inte får ta slut av sig själv och kläder som ska på. Sedan ska alla resa bort från vårt hem och den familjeenhet som vi levt nästa alla dygnets timmar i de senaste fyra veckorna för att istället tillbringa tiden på olika håll, med andra människor.

Det känns aningen brutalt när jag tänker på det. Och sorgligt.

Det gick som vanligt mycket fortare än jag trott. Alla timmar med sol, goda vänner, slött bläddrande i tidningen och krabbfiske, utan större beslut att fatta än vad vi ska äta nästa måltid. De rusade iväg, så klart. Men som jag njutit dem. Och så bra detta varit för barnen och hela familjen. Så klart har jag inte minsta lust att börja jobba igen just nu. Att prestera, säga rätt saker, fatta rätt beslut, bedöma, bedömas, leverera, leverera, leverera. Låta mycket av min vakna tid styras av mötesagendor, klocka, kalender och rapporter. Det blir blä på den, kan vi säga.

Och ja ja ja,  jag vet ju. Eftermiddagar, kvällar, helger kommer att fortsätta finnas. Grill, middag på stranden, goa kramar, ett glas rosé och cykelturer finns fortfarande till förfogande vid passande tidpunkter. Livet blir ju vad jag gör det till. Och vi är bra på att njuta stunden och  släppa måsten för att göra något roligt. Jag vet ju det. Men just nu är jag inte så mottaglig för sådana käcka inspel.

Om några dagar kommer det att kännas som om semestern aldrig funnits mer än som ett avlägset minne som snabbt blivit suddigt i kanterna. Och vad gjorde vi alla de där dagarna, kommer jag att tänka när jag springer runt som en tok i mitt hjul. Hur lyckades vi fylla så många dagar? Jag kommer knappt att veta.

Men vi hade väldens bästa semester. Det vet jag.

Och det är lite sorgligt att den är slut.