Det är lite kaos i mitt huvud nu. Lite yoga finns förvisso också, men den har inget att sätta emot mängden röra, om man säger så. Om det nu någonsin varit någon tillstymmelse till balans däremellan. Fan vet.

Det är otroligt mycket nu med tandläkartider, födelsedagar, utvärderingar, utvecklingssamtal och what not. Och det är lite galet på jobbet också. Jag ligger ständigt efter, känns det som. Överallt och hela tiden. Idag jobbade jag sent men lovade Krille via sms att vara hemma tills barnen skulle lägga sig. Det var jag inte. Jag stannade för länge på jobbet, skulle bara avsluta ett par saker. Och ett par till. Och när jag skulle skynda hem med andan i halsen fann jag mig inlåst i garaget på jobbet. Eller ja, jag kom ut men fick vänta in väktare och tiden gick och mina barn fick sina tänder borstade medan jag stod tre mil därifrån och förklarade för någon med många nycklar att de behövde ta en extrasväng förbi garaget, tack så mycket och förlåt mitt slarv osv. Världens bästa förälder-utmärkelsen gick mig därmed nog förbi även denna vecka.

Men så sitter jag i självömkan och trötthetskoma och ser på Helt sjukt där Suzanne Sjögren berättar om när hennes tvååriga dotter fick leukemi och allt gnäll bleknar ju bort på en sekund. Herre gode gud, låt mina barn vara friska.

Men med det sagt ska jag nu gå och trötthets-svimma.

Amen.