Här kommer ett sånt där långt inlägg med en massa bilder på barn som gör olika saker med bildtexter i form av fåniga repliker under som beskriver vad som sades eller tänktes när bilden togs. Nä, kanske inte så kul för dig som läser, men ganska trevligt för mig att stötta upp min minnesförmåga med. Du får helt enkelt härda ut, andas igenom det här. I morgon är allt som vanligt igen med en bild per inlägg. Utan fåniga repliker under.

Hur som helst. Vi har varit ett dygn på landet och min själ har restaurerats. Lite skog, sjö, kattungar, barnspassningshjälp, ett par glas rött och tio timmars sömn, sedan blev jag visst en ny människa. En riktigt trevlig sådan till och med.

Vi skulle ju fiska, det var det som var grejen. Vilmer skulle följa med, och fick av den anledningen sitt första kastspö. Han fick börja med att öva på gräsmattan. Med drag men utan krok.

 

 

 

 

 

 

På vägen till sjön såg vi en rävunge. Det är säkert ingen stor grej för dig, men jag tyckte det var rätt häftigt. En liten miniräv, såg ut att vara ett par månader gammal. Bilden lämnar en del övrigt att önska, du får fylla ut den med din fantasi för att få en tydlig bild av den lille rackaren. Eller klicka på bilden, så förstoras den.

 

 

 

 

 

Väl framme vid båten bör man rimligen stanna upp, beskåda, andas och jubla stilla inombords. Vackrare än så här blir det inte.

 

 

 

 

 

 

Båten var regnfull. Någon måste ju ösa den innan vi kunde ge oss av.

 

 

 

 

 

 

Ute på sjön är det svårt att stressa. Det enda som höll min och Krilles puls över koma-nivå var Vilmers oberäkneliga kast med sitt nya spö. Som det nu satt sylvassa fiskedrag på. Skyddsglasögon kändes plötsligt inte som en dålig idé.

 

 

 

 

 

 

Många av fiskarna var små, men vi tog upp dem ändå. Lilla katten Signes små halvvilda kattungar hemma hos farmor och farfar behövde mat, tyckte Vilmer. Så jag mördade flera små-aborrar som simmat på våra krokar. Ja, naturen är grym. När vi kom tillbaka, var kattungarna ute. Min favvo är precis till vänster om kvasten. Grå med blåa ögon. Nästan så att man behöver en dos insulin när man kollar på den.

 

 

 

 

 

 

 

Fångsten lades ut innan den skulle ätas, och mästerfiskaren skulle såklart också vara med på bild.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fiske är inte riktigt Folkes grej. Fotboll, däremot…

 

 

 

 

 

 

När man tänker efter, så är det inte så svårt att se var han fått sin fantastiska bolltalang från.

 

 

 

 

 

 

Till och med Bosse, som egentligen skulle sovit vid det här laget, var tvungen att krypa ut och beskåda sin talangfulla mor. Han blev så imponerad att han att han bet i bollen av ren hänförelse.

 

 

 

 

 

 

Efter en lång fotbollsmatch med olika lagkonstellationer (”ALLA måste passa mig!!”, skrek Folke) lade vi barnen och satt och fikade och småpratade med mina svärföräldrar och kollade på en bra film. Eller, nä. Jag lade barnen, somnade, blev väckt, gick till min säng och sov vidare. Så var det visst egentligen.

Men strunt i det. Fru Hellström har som sagt återuppstått i en bättre utgåva, en uppgraderad version med fler funktioner, tack vare ovanstående själsliga antioxidanter. Mitt hjärta har tagit semester. Så skönt.