Alltså jag skulle egentligen bara skriva lite om min fäbless för House of Cards, men jag vet inte. Det känns nästan lite futtigt efter det stora välkomnandet jag fick i söndags av er. Holy moly så många som hejade på och slängde upp en digital tumme som svar på inlägget, jag blir alldeles rörd. Och så fick jag lite skrivkramp. Inte kan jag väl skriva ett inlägg om den här fjuttsaken nu när så många berättat om hur glada de blev? De förväntningarna som måste finnas.

Men sen. Äh, fuck it. Du känner ju mig. Jag är precis som förut, om möjligt liiite stoltare nu. Alltså icke-ödmjukt stoltare, den andra sorten är så trist.

Så here we go. Under det gravidlånga uppehållet (obs jag är inte gravid, det var bara en liknelse för att visa den tidsmässiga längden, möjligtvis är jag lite väderspänd)  har jag haft lugg och hjärnhinneinflammation  – ingendera min tekopp dock, båda är borta nu. Jag har som sagt skaffat två nya tatueringar och en ny chef – de är dock kvar. Och när det gäller stress/kaoskvoten så är det – WAIT FOR IT – om möjligt värre än förut.

Men nu var det ju House of Cards jag skulle prata om. Säsong 3 var efterlängtad, men lite förbryllande. De första tio avsnitten var så där alltså, trevliga och mysiga och så men inte så mycket mer, men det elfte – god damn. Nu börjar det likna något. Nu ska jag kolla på det tolfte och säkerligen sitta uppe ohälsosamt länge för att döda säsongen och titta på det sista också. Go Francis!