Vi var och tittade på ett hus idag. Vi trivs jättebra i vårt nuvarande, men det är lite för litet nu. Eller så har vi för många barn, det är lite olika hur man väljer att se det. För min egen del varierar de två förklaringarna med dagsformen. Alternativet att göra sig kvitt ett barn kan vara nog så frestande ibland, men det känns ändå lite meckigt. Jag menar, hur gör man? Kör hela havet stormar? Bäst av tre i sten, sax, påse? Känns inte riktigt som om Bosse har de bästa oddsen i så fall. Man kanske borde lotta istället?

Trångbodd?

Men ett husköp är också meckigt. Meckigt som sjutton. Till exempel finns det en massa andra människor där samtidigt som kanske också vill köpa huset som man själv vill ha och då blir jag lite ställd, min uppfostran krockar liksom med tävlingsinstinkten. Ska jag hälsa eller blänga? I dag körde jag en variant – jag hälsade på de som såg minst entusiastiska ut och blängde på de som verkade rika eller frälsta (i huset alltså). Osäkert om det hade någon effekt, dock.

Jag gillar inte att gå på husvisningar. Antingen blir jag tokbesviken när man ser hur huset som mästerfotografen fotograferade ur kreativa vinklar på en vacker sommardag ser ut i verklighetens kranka blekhet. Eller så finner jag Huset, blir närmast religiös, och känner att här måste jag bo, här är det meningen att vi ska bli gamla Krille, jag känner det, jag känner det i magen, detta är vårt hus, hör du det Krille, tills budgivningen drar iväg och sänker såväl min fantastiska intuition som mitt humör. Jag inte så förtjust i att vandra omkring och få drömmar krossade, det är liksom inte min pryl, så jag är oftast ganska avvaktande och tjurig när jag går runt och snokar i andras skåp med husvisningen som ursäkt.

Dagens visning var inget undantag, huset var jättefint och budgivningen, som redan kommit igång, lämnade ganska lite hopp om att vi skulle kunna låta våra barn växa upp just där. Men lite kul var det trots allt när Krille stod i husets kök, omgiven av penninghungriga mäklare och entusiastiska, välbärgade husspekulanter, och läste fel i besiktningsprotokollet där det stod att ”anlöpningen hade en vitgrå beläggning”.

Det var å andra sidan riktigt roligt.