Hello?

Hello?

Bosse är väldigt teknikintresserad. All form av elektronisk apparatur i huset med ett värde över tusen spänn drar till sig hans intresse och han har en inbyggd radar för att leta upp det. Även när de lagts på ställen som enligt boken ska vara ”Bosse-safe”. Han trycker och tittar, resonerar för sig själv och fascineras. Programmerar hjärnan med vilka fingersvep och knapptryckningar som ska göras var och i vilken följd för att få fram de åtråvärda bilderna och ljuden. I måttliga mängder är det säkert nyttigt för hans intellektuella utveckling. Däremot är det inte lika välgörande för själva telefonen/datorn eller för mammans nerver och plånbok. Inte i någon mängd alls.

Nyss fick han på röststyrningen på min telefon. En fyrkantig och korrekt kvinnlig datorröst säger med svag brittisk accent:

”Hello. Who do you wish to call?”

”Glaj kro men minna brrrrr” svarar Bosse glatt .

”I’m sorry, I didn’t understand. Please try again” ber telefonkvinnobetjänten vänligt.

”Brrrrrrr. Brrrrrr gla glack stöööömm.”

”I’m sorry, I didn’t understand. Please try again”, upprepar hon, lika positiv och pedagogisk som innan. Tänk om man hade haft ett uns av det tålamodet vid väl valda tillfällen, tänker jag.

”Krimm raj klaj brrrr. Glommen råå ssss.” svarar Bosse oförtrutet och muntert och trycker för säkerhets skull på ett par knappar till. Då börjar allt om från början.

”Hello. Who do you wish to call?”

Tänk om alla hade den härliga inställningen till okända människor som de inte förstår. Hej, jag fattar inte ett smack, men du är säkert trevlig och förstår du inte vad jag säger så säger jag det en gång till, lika vänligt som förut. Då ska det nog lösa sig, ska du se.

Lite som love och peace fast utan understanding, skulle man kunna säga.