Det är söndag morgon. Jag sover tungt, men långt, långt borta hör jag röster. Viskningar och rörelser i sängen, som om någon kliver upp i den. Två små kroppar som kryper ner under täcket. Och pratar. Är de vakna, så pratar de, sådana är Vilmers och Folkes naturlag. För jag antar att det är de som kom, annars är det lite oroväckande, men jag har ännu inte tittat. Vill sova. Jag försöker förtränga och ignorera, men jag borde lärt mig att det är totalt lönlöst vid detta laget, man måste svara när de pratar. Så jag förökser sova och konversera samtidigt.

”Mamma, kmmer du ihåg när jag klämde mitt finger?” Folke sticker fram sitt lilla lillfinger och placerar det ca en centimeter från min vänstra pupill.

Jag försöker få mina trötta ögon att fokusera samtidigt som jag instinktivt blinkar för att skydda min hornhinna som om jag hade grus i ögat. Vilket jag också har. Klockan är 06:22 för höge Farao, och jag vaknade – alltså väcktes – för mindre än 60 sekunder sedan.

Jag försöker svälja och få min tunga att forma de förslag på ord som min hjärna höftar till med. Standardsvar, inga utsvävningar eller originella vändningar. Och framförallt – inga artiga frågor tillbaka. Då kanske de somnar om?

”Ja, Folke, det gör jag.”

Klämningen var en otäck historia som inkluderade en dörr, en lillfingernagel med blå, blå färg och en måltid några veckor senare när jag fick beskåda, live, hur nageln ramlade/plockades av (åååååårrrrhhh så äckligt, jag dööööör), samt några kommentarer från Krille om nagelns framtida användningsmöjlighet som – plektrum. Allt detta hämtar mitt minnescentrum snabbt och smidigt som fick det betalt för det. Kan ingen stoppa det? Jag vill sooooova.

”Men mamma, kommer du ihåg när jag inte klämde mitt finger?”

Nu fattar jag ingenting. Jag är så trött, jag vill bara sova, men ärligt talat, jag fattar inte. Vad menar pojken? Någon gång som han nästan klämde fingret? Minns inte? Borde jag minnas? Eller? Va?

”Eeeeehhhh… nej? När gjorde du det?”

Bosse vaknar av vårt viskande – eller jag viskar, Folke pratar –  sätter sig upp i sin säng och fyrar av världens största leende. Brorsorna är här! Dagen har börjat, hurra! Krille tar bort sängsidan så kan han krypa upp i vår säng, han också. Han börjar omedelbart prata, peta på alla och krypa runt i sängen – Bosse alltså, inte Krille. Akta kanten! Jag sätter mig upp på en millsekund för att försäkra mig om att Bosse inte ramlar ner i golvet. Alarmcentrat i min hjärna är tydligen också vaket. Men Folke, som är helt obekymrad om Bosses säkerhet, fortsätter som om ingenting hänt. Vilket det ju heller inte har, i och för sig.

”Det var den dagen då det var eftermiddag och vi såg på film. Då klämde jag inte mitt finger, mamma.”

Jag suckar. Jag fattar ingenting. Jag är trött. Men dagen, as we know it, har börjat. Jag tittar på mina söner.

”Ska vi gå ner och sätta på Bolibompa, pojkar?”

Hej hej söndag. Lite för tidigt för min smak, men va fan. Nu kör vi.