Mycket digitaliseras nu för ti’n, så även barnens hälsoenkäter. Häromdagen fyllde jag i Folkes, som underlag för skolsköterskans samtal om hans hälsa tillsammans med honom och Krille någon dag senare. Enkäten var tråkig, så som enkäter ofta är. Stackars skolsyster som ska gå igenom alla dessa trista enkätsvar, tänkte jag och körde lite utanför den trånga boxen genom att svara sanningsenligt om hur jag uppfattade min mellanpojkes talförmåga.

Krille åkte till mötet, full av förväntan på reaktionen hos skolsyster. Men se, av det blev det inget. Det var ett helt vanligt möte, ordentlig och strukturerat men utan ett endaste ord om mitt lite roliga inpass i den så allvarliga och fyrkantiga digitala utfrågningen. Inte ett endaste erkännande gav hon mig.

Nu undrar jag:

Have I lost my skills?

Ser någon mig överhuvudtaget?

Finns jag ens?

Äh, skoja bara. Så klart jag gör, det är ju bara hon som inte har någon humor. Det var ju inte särskilt kul, jag fattar väl det. Men NÅT kunde hon väl gett mig? Så jag började fundera lite på vad som ska till för att skapa en reaktion.

På nästa enkät funderar jag på att skriva något om att vi vill att Folke ska äta strikt 5:2 diet, alternativt bara saker som börjar på M. Eller att han är allergisk mot papper, och att vi är lite oroliga för att han har dålig muskeltonus och därför gärna skickar med lite ryssfemmor till fruktstunden – det är helt ok för oss om han delar med sig, vi köper dem så billigt av Leffe på hörnet. Eller kanske ska jag informera henne om möjligheten att använda mig som lärare i hemkunskap eftersom jag ju faktiskt är 179 cm lång?

Hahaha, nu skrattar jag själv, ju. Hon har uppenbarligen ingen humor. Jag ska visa henne humor.

Game on.