Universum snurrar runt Folke Hellström.

Tre år gammal låter han sig inte styras av löjliga parametrar som att de andra i rummet är mitt i ett samtal, eller är upptagna med något annat. Att lillebror skriker och behöver tröstas eller att alla skulle suttit i bilen på väg till dagis för fem minuter sedan spelar ingen roll. Att det faktiskt är Vilmers tur att ha den stora Monstertrucken eller att maten inte är klar förrän om en kvart, sådana saker finns inte, just där och då, i Folkes medvetande och hindrar honom därför inte från att föra fram sina önskemål och kräva att de uppfylls.

Folke tar plats, kräver uppmärksamhet och samarbete. Instant. Han börjar oftast sina repliker med ett ”Hallå!”. Ett uppfordrande, tydligt Hallå med minst ett utropstecken efter, som ska medföra omedelbar uppmärksamhet från åhörarna, oavsett vad de gör, säger eller är just då. Och när han kommer ner för trappan på morgonen, så säger han ”Hej, jag är här nu” som om vi andra stått och väntat och längtat mer intensivt efter hans ankomst än självaste jultomtens.

Jag är här nu, så nu är era liv kompletta och jorden kan börja snurra. Ungefär så tänker jag mig att han resonerar.

Och jag gillar det, den här egoismen utan baktankar eller onda avsikter. Den fullkomliga kontakten med sina känslor, den totala närvaron. Avsaknaden av konsekvensanalyser, osäkerhet eller något ”tänk om”. Den biten är enkel för en treåring. Här är jag. Detta vill jag. Detta behöver jag. Tids nog kommer han att lägga mycket mer fokus på vad andra kan tänkas tycka, tro eller vilja. Tids nog kommer han att ännu bli bättre på att vänta, turas om, dela med sig och ta ett steg bakåt.

For the record bör jag nog säga att han inte är värre än någon annan treåring. Han är flexibel, lyhörd och mån om andra, åtminstone tidvis, och han kommer nog att växa upp till en väldigt socialt kompetent man, mellanbarn som han är, så jag är inte ett dugg orolig. For the record kan jag också tillägga att han har full koll på vad han vill, men kanske inte alltid på vad han behöver, vilket leder till en hel del konflikter i det Hellströmska hemmet som tar på krafterna.

Kanske är det för att han ligger och sover nu, men jag kan ändå tycka att den är ändå rätt cool, den där treåriga människans absoluta  närvaro och det självklara i att kräva det man just då vill ha och säga ett bestämt nej – alternativt NÄÄÄÄÄJJJ! – till det man inte vill.

En del människor skulle nog må bra av att hålla fast lite mer vid treåringen i sig ibland, tänker jag.