På kvällen, när de babblande, bubblande, kramande, nypande, skrattande och gråtande pojkarna till sist baxats ner i sina sängar (hur det går till har jag ju redan gått igenom) och tystnaden äntligen börjar sippra in genom de små luckor som bildas i ordmängderna. Då. Då kommer sanningen.

”Alltså mamma, jag tycker ju om när det är fint hemma. Detta rummet känns fint för att jag känner mig trygg här. Men egentligen… Det är ju spindelväv där, och handfatet på toan har spruckit. Och vi har böcker på en sån där hylla, det känns lite konstigt. Sen tycker jag mer om när pappa kramar mig, han är mjukare även om du är snäll. Men kan du vända på huvudet lite, du luktar konstigt i munnen.”

Såna sanningar, till exempel.