På bilden ovan är klockan 8 och trycket på mina ben börjar ge effekten taskig blodförsörjning. Om jag inte missminner mig, så fick mitt solar plexus en ganska barsk påhälsning av en armbåge också, ungefär vid tiden då någon tryckte på avtryckaren.

Mitt oregisserade liv, ett ögonblicksfragment att ta med sig in i framtiden. You’re welcome. Jag hade kunnat hashtagga den #osminkad eftersom jag var i allra högsta grad just det, om nu det hade bidragit till något bra. Osminkad är jag ganska ofta här på Kaosyoga, hela mitt liv är oretuscherat här, och just den hashtaggen tycker jag mest påminner om en lightversion av miss Skinny-kampanjen. Uppsåtet var säkert gott, men resultatet blir kontraproduktivt.

Äh. Jag sminkar mig om jag vill. Jag låter bli om jag vill. Ta och foka på något annat än kvinnors yttre, för en gångs skull, tänker jag. Gör nåt bra istället. Lyssna på granskogens sus. Krama någon. Ansök om ett fadderbarn. Köp ekologiskt. Ge en slant till röda korset eller hälsa på din granne. Ta och se bakom om den du möter har mascara på sig eller inte. Yta är så oväsentligt i det stora hela.

Nä, nu ska jag ta hand om resten av den här söndagen. Den välkomna, småsega, mjuka och omfamnande söndagen. Förhandla till mig en kram eller tre av pojkarna, se till att Vilmer gör läxan och veckohandla med Bosse, som kommer att äta minst två gratisbananer under tiden. Plocka upp dupobitar, medla mellan lintottar och planera sjuårskalas.

Livet, du vet. Det där som pågår vare sig vi vill eller inte. Det som vi inte vet så mycket om, trots att vi tror det. Det vi strävar efter att styra, trots att det inte går. Det som vi är som räddast om när vi märker att det inte är oändligt. Den paradoxen ska jag ägna mig åt i dag.

Också.