Expeditionen

Expeditionen

I dag blåste det. Också. Det ser en på alla kitesurfarna, om inte annat.

SONY DSC

Det blåste förresten på andra håll med – i kommentarsfältet på den alldeles utmärkta bloggen hejhejvardag, som för någon dag sedan hade ett riktigt bra inlägg om machonormen. Många kränkta vita män som skulle in och förklara för författaren att hon var fel ute, om hon var rädd för att gå hem ensam på kvällen, så berodde det inte på att vi lever i ett patriarkat, för alla män är inte våldtäktsmän minsann, så om hon bara kunde ta och jobba med sin egen rädsla så skulle allt nog bli bra. Så det så. Gå gärna in och kommentera, visa ditt stöd. Louise är grym.

Ja, anyhow. Det blåste som sagt typ kuling vid havet och jag är ju född i skogen (eller ja inte I skogen men i en liten ort som ligger vid… ja du fattar) och jag trivs väldigt bra bland mossa och granars stilla sus så när jag fick bryt nr 492 på alla barnögon som varit fastklistrade vid en skärm hela dagen så fixade jag en expedition. En skogsexpidition. Och jag säger jag, för jag var nog ensam i familjen om att överhuvudtaget tycka att det vore en idé att ge sig ut i detta vädret. Och jag säger expedition, för att kalla det en promenad hade varit att förminska min insats och de andras ansträngningar (om man får tro dem). Men off we went, och jag tog Krilles favvokeps på huvudet eftersom jag vägrar de andra, de får huvuden att se ut som ett ollon. Efter lite övertalande fick Krille ta ollonkepsen. Men han är ju fin ändå.

SONY DSC

Jo, även skogen är en plats för fåfänga. Därmed äntrade vi äventyret, alla med varierande grad av motvilja mot hela tilltaget.

SONY DSC

Vi kollade stora stenar. Håll med om att entusiasmen syns ända hit.

SONY DSC

Vi kollade stenar med moralkakor på. Ingen fattade ett ord.

SONY DSC

Vi testade att käka harsyra eller vad det heter ”det är supergott, jag lovar” – vilket det enligt en samstämmig och högljudd utsago INTE ALLS VAR.

20150709_151105

Vi hittade en vit snigel. EEEEUUUUWWWW.

20150709_151410

Någon sträckte sig upp.

20150709_154434

Någon jobbade under cover.

20150709_152548

Det enda som efter ett tag kunde förmå den förstfödde att ta ett steg till – ty han hade tydligen sträckt sig i ljumsken för en vecka sedan, och se den sträckningen hade åter gett sig till känna igen, just i dag, just i skogen, just nu, osis osis – var löftet om den sockerrika fikan som jag kånkade runt på. Vi och myggen slog oss ner på fuktig mossa med upptäckten att kaffemuggarna stod kvar hemma på diskbänken, så Krille fick såga till en tömd merförpackningen och jag fick ta själva marmeladglaset som vi hade mjölken i. Och kidsen fick i sig massor av socker undertiden.

Strax därefter skulle nån promt skita – varför händer det alltid när någon toa inte finns inom räckhåll? – så vi fick åka hem igen. Oh no, sade jag. De andra sa mer så här:

HELL-YEAH

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väl hemma igen gav alla upp en lättnadens suck, inklusive yours truly, slängde av sig skor och jackor precis innanför dörren och letade upp sina skärmar lika snabbt som om gestapo hade varit efter dem (inte jag dock, jag och Krille hade fullt upp med att plocka upp efter alla, packa upp resterna från fikat och sätta in de oanvända muggarna i skåpet igen). Efter ca sju sekunder tystnade gnället som hållit i sig ett par timmar. Äntligen. Den elektromagnetiska strålningen var på igen. Lugnet, ledigheten, harmonin var återställd. Phew.

Det där med att barn mår bra av att vistas ute i naturen. Alltså jag vet inte.