Många väljer att leva sina liv i avskalat vitt och grått, färger som ofta är synonyma med diskretion, lugn, elegans, fräschör och ”nordiskt ljust”, attityder som jag tidvis försökt anamma och passa in i, men som i ärlighetens namn egentligen känns trista och pretto när jag applicerar dem i mitt liv. Dessutom är det hopplöst opraktiskt i kombination med småttingar.

Jag har nu i mogen ålder insett att jag är mer av en color-kind-of-gal.

En av de första lägenheter jag hade (och jag har haft ganska många) gick jag loss rejält i och målade i alla regnbågens färger, ett rum i varje färg. Detta var på det terracottafärgade och koboltblå årtiondet, 90-talet, när man med fördel kunde förstärka hela färgprakten med en bård också. Vilket jag så klart gjorde. Så fint, tänkte jag, när jag beskådade det färggranna resultatet. Så mycket dagis, sa min dåvarande sambo. Jag kan knappast klandra honom, men jag blev skitsur då, det minns jag.

Färger påverkar mitt humör mycket. Utan färg skulle min själ förtvina.

Men jag har kanske dämpat mig lite med åren.

Lite mer vuxet, lite mindre dagis.