Ett fotografi, ett liv
Fotografier är ju små brottstycken av livet, associationsbanor för de som vill minnas större bitar. Eller bara det ögonblicket. Synd att censurera dem hårt genom att bara spara de vackraste. Roligare att spara de som är livfulla, äkta och som säger något, tänker jag. Jag vill hellre att bilder visar ett liv än en fasad. Kaosyoga-style. Ingen blir glad av att låtsas vara perfekt.
Brottstycket ”Ligga på en plywoodskiva vid en skateramp med Vilmer som plötsligt kommer på att han ska visa en sten förmiddagen den 1 oktober” ser ut så här:
Vårt liv. Så ser det ut.
