… tålamod.

Alltså på riktigt, ibland är jag usel på att vara ensam med mina barn. Om det är mycket som ska göras och hinnas med och jag haft en skitdag på jobbet så ska det ju självklart inte gå ut över barnen, som kanske också råkar vara trötta. För som vuxen ska en väl kunna stå över sånt, se sammanhanget och förstå orsakerna till beteendet istället för att dras iväg av ilska? Förmodligen. Men som människa klarar jag det inte alltid. När det inte finns någon annan vuxen i närheten, när jag känner att allt hänger på mig, då blir stubinen mycket kortare och orden hårdare.

Krille är på bio med en kompis ikväll, så nu sitter jag här medan barnen håller på att somna och tittar på dem och på bilder av dem och älskar dem till döds. Och så rekapitulerar jag mitt tidigare vredesutbrott och skäms som en hund. Det var då själva fan med att jag inte kan sansa mig lite mer.

Jag försöker trösta mig med att jag är jäkligt bra på prat, kramar, gos, kärlek, förlåt och att rita. Att vi är vänner nu och sams och att allt är frid och fröjd. Jag försöker tänka på att de somnade med en skön känsla i magen. Men ändå.

Jag måste sköta detta bättre nästa gång.

Alternativt aldrig låta Krille lämna huset.