Så här är det i mitt liv: För det mesta funkar allt som det ska. Jag håller koll, jag förutser, jag arbetar, jag planerar så att allt ska funka, hemma och på jobbet. Men ibland går saker och ting en smula åt helvete. Jag lyckas inte, jag missar, jag missuppfattar, jag glömmer eller jag orkar inte göra det som förväntas av mig – och oftast är det mina egna förväntningar som jag river ner. Inte helt olikt många andra, antar jag.

Men när sitter där och stör mig på mina bristande prestationer och vad andra människors tycker om mig tack vare det, så finns det en sak som jag har upptäckt funkar. Ett litet tankeexperiment som rättar till proportionerna av mina tillkortakommanden.

Jag kan inget om astronomi, men jag vet att vi är en del av något så mycket större, att vår galax bara är en liten del av hela universum, som är så enormt att vi inte kan mäta det (eller så är det så enormt för att vi inte ska kunna mäta det?), och vars expansion dessutom tydligen accelererar.

Alltså. Mitt i denna bokstavligt talat ofattbara, enorma och växande rymd, finns en liten del som vi kallar vintergatan. Den i sig innehåller myriarder av planeter och stjärnor. På en av dessa små planeter – zooma in ordentligt nu – finns det som kan definieras som liv. Här existerar bland annat människor. Konstiga varelser, som utvecklat ett eget begreppssystem, ett eget kommunikationssätt, ett eget sätt att anpassa sig till och överleva i sin miljö, denna lilla prick i universum. Här, och bara just här, går människorna omkring på gator, föder barn, uträttar stordåd i det lilla, bryter ihop, mördar, simmar, sover, lagar bilar och gör emellanåt små försök att förstå hur allting kommit till och varför.

Det är vi. Med universums tideräkning, så har vi inte funnits länge. Men det finns idag sju miljarder av oss på jorden. Sju miljarder små varelser som lever sina liv med olika förtecken, drivkrafter, önskningar, mål och värderingar, och en av dem är jag. En av alla myror i denna myrstack i denna stora skog i detta stora land i denna enorma värld som vi inte riktigt begriper. Där är jag. En liten, liten bit i någonting mycket, mycket stort.

Sett i det perspektivet så är det kanske inte så farligt att jag glömde att lägga pengar i parkeringsautomaten i dag, tänker jag.