Äntligen upphörde regnet att falla och en eftermiddag med pojkarna blev plötsligt som en bal på slottet. Jaja, att packa alla saker som ska med kräver sin projektledare och venen i tinningen buktade hotfullt innan alla pojkar hade på det de skulle och inte med det de inte skulle , men jag andades (något ansträngt) och log (något påklistrat). Och vi kom iväg. Och även denna gången kändes det som en blandning mellan en seger och ett mirakel.

Men sedan. När jag släpper ut de där gnällig-trötta-rastlösa pojkarna i naturen och bara ser hur de förändras, springer, leker och ler. När jag slutar stressa och börjar andas. När jag slutar prata och förmana och börjar lyssna och hör en sagolik kör av vårystra fåglar. När jag rör på sig, inte för att jag måste eller behöver, utan för att jag vill. Heliga guds moder, vilken skön känsla.

När kvällen kom, somnade de snabbare än jag hann säga ”Karamellkungen” nybadade och fortfarande med utomhusrosiga kinder,  och lämnade gott om tid för föräldrarna att titta på ett Californicationavsnitt eller två.

Se, det blev ju en riktigt bra dag det här.