En fet dos kaoskärlek rättar till det mesta

En fet dos kaoskärlek rättar till det mesta

Jag har jobbat på mässa och sovit på hotell, ätit gott och frukostat i lugn och ro. Sovit utan att någon väckt mig på natten, haft många roliga möten och idéer och tränat bäckenbotten med fniss och skratt med goa kollegor.

Men idag var det dags att åka hem för en liten paus. Hem till kaos, kiv, stök, skrik och utspridda legobitar.

Äntligen.

Tänk att man kan sakna det så.

Så, trött som få kom jag hem till mitt livs ankare, finaste familjen i eftermiddags. Jag kom hem före dem, tog en lååång dusch och väckte trötta mässfötter till liv och återskapade någon form av livskraft, åtminstone så det skulle räcka för att manövrera min kropp och kunna tala i några timmar till.

Och så kom de. ”Mammmmaaaaa!” tjoade de och sedan talade de i munnen på varandra för att berätta vad de gjort. ”Mamma”, upprepade Bosse innerligt och tittade på mig som om jag var världens sjunde underverk. ”Mamma”. Och medan Krille fixade mat lade vi oss i soffan och kollade på bolibompa och alla var i vanlig ordning överallt, precis som allt annat: ytterkläderna låg kvar i en hög innanför dörren och 600 legobitar hade redan hunnit spridas ut på golvet.

Där låg jag mitt i kaoset igen. See you later strategimöten, synergieffekter och mätbara marknadsbearbetningar. Tjena brottningsmatch i soffan. Oh my. Detta ständiga Hellströmskaos som vi drar med oss vart vi än går. Det som jag lägger energi på att gnälla över, förbanna och försöka förhindra. Som en jäkla skugga bakom oss.

Fan vad jag gillar den där skuggan ändå.

Jag behöver ha den nära.

Marianne Faithfull – The Ballad Of Lucy Jordan